Jag har länge reflekterat kring detta inlägg men inte kommit till ro att skriva eller blivit avbruten. Mitt motto senaste månaderna har varit "behåll lugnet".
Det har varit en period av ovanligt mycket bråk mellan mig och min sambo. Vi har trott att vi varit på botten och vänt och sedan har vi varit där igen. Bråk på djupet. Bråk om småsaker. Onödigt? Nödvändigt? Bråk jag knappt kan komma ihåg under bra dagar. På sikt vill jag tro att det varit nödvändigt. I stunden vill jag trycka på paus. Känslan av att inte räcka till. Bråk gällande städrutiner i vardag eller inför en helg. Olika prioriteringar.
Bristande förståelse för varandras situation. Bråk som inte hinner redas ut innan nästa kommer. Bråk som avlöser varandra. Missförstånd. Energi som tar slut. Jag tror inte att någon av oss förstod vad det skulle innebära att gå från ett barn till tvåbarnsförälder. Linus min sambo har dåligt samvete över att han vill spendera mer tid med familjen och är samtidigt trött efter arbetet. Jag som aldrig brytt mig om städning har hittat rimliga krav att prioritera köket och torka av bordet varje kväll. Tidigare har Linus velat ha ordning och irriterat sig på mig som varit mer slarvig, en tid orkade inte han bry sig om köket. Kommunikation, är A och O. Å den har brustit.
Alla kräver sitt utrymme. Varje barn är 100%, det är lika med 200%.
Den bästa och tuffaste tiden i våra liv. Med ett barn var det såklart utmaningar men vi båda minns det som en underbar tid. Elias som nu är 3 år var väldigt lugn och jag förstod aldrig uttrycket "de tuffa småbarnsåren". Kände inte igen mig alls. Inte min sambo heller. Vi upplevdes som väldigt lugna föräldrar och kände oss ofta så. Elias var och är bäst! Det var fantastiskt att följa varje steg i hans utveckling och han spred sådan glädje. En enorm kärlek runt honom. Med två barn började det ganska lugnt. Agnes är nu 8 månader. Såhär i "efterhand" eller "mitt i" ser jag det som att vi var i någon slags chock som bara levde på. Hon kom 3 veckor för tidigt och sov ganska bra om nätterna (men det var ändå fullt upp!). Hon är bäst. Känslig. Allvarsam. Envis. Båda två är de envisa och känsliga. Olika, lika. Vi är enormt tacksamma över våra två älskade barn. Jag är ganska bra på att vara här och nu och med barn så tvingas man verkligen, 200%. Men plötsligt fanns inget utrymme att stanna upp. Att prata med Linus, avsluta meningar var som bortblåst och det var en tuff tid. Är. Nu har vi pratat ut. På djupet och om småsaker som exempelvis detaljer kring städning, så slipper det bli större än nödvändigt. Kommit överens. Det tar tid. Allt har sin tid. Det kommer bli fortsatt prövningar. Jag förstår verkligen människor som skiljer sig efter småbarnsåren. Det tär på relationen. Prövning efter prövning. Att kommunicera och hitta gemensamma vägar som passar båda. Allas behov är lika viktiga men barnens går först som det heter. Ibland vill jag bara fly. Samtidigt älskar jag denna tid och njuter så mycket jag bara kan och orkar. Berg och dalbana, från dag till dag, vecka till vecka, timme till timme.
Elias vid 2,5 år gick från att vara en väldigt lugn kille till en kille med mycket energi. Det i kombination med min, vår, energi som var i botten många gånger var inte en sådan bra kombination. Mitt tålamod, uthållighet min styrka, började ta slut. Jag minns hur jag fascinerades av en mamma i föräldragruppen och hennes lugn. Det blev en påminnelse om hur jag tidigare uppfattats som lugn men känt att jag tappat. Jag hade svårt att acceptera att det var en tuff tid. Är. Jag minns så väl ett samtal med min sambos mormor, barnens gammelmormor. Hon frågade hur det var. Bra men intensivt, svarade jag. Hon upprepade "det är en intensiv tid med småbarn" och jag andades ut. Accepterade på något vis för första gången att det var intensivt. Är intensivt. De tuffa småbarnsåren fick en helt ny innebörd. Det blir även en hel del bråk med Elias. Prövningar. Uppfostran? Behåll lugnet. Det går inte.
Det är aldrig barns fel när vuxna bråkar. Det lärde jag mig en gång. Det har jag sagt högt några gånger när jag och Linus bråkat inför barnen, eller efteråt. Jag har reflekterat mycket kring det här med bråk. Det finns olika åsikter. En del hävdar att alla bråkar, att det är nyttigt. Andra säger att de inte behövt. Jag har så svårt att tro på det, eller kanske snarare svårt att förstå det. Det kanske är ren avund men jag jobbar vidare på att behålla lugnet. Vi har det inom oss.
Vi har inte varit i behov av rutiner tidigare. Eller så har det bara inte fungerat eller ändrats när vi trott att vi haft en. Sedan i höstas började barnen plötsligt somna vid 19. Båda två. Helt otroligt. Jag och Linus har börjat kolla serier. Tid ihop, kravlöst.
0 kommentar(er)
